When life hands you lemons...

Ibland möter vi motgångar. Alltså riktiga motgångar i livet. Såna där som gör att man vacklar till och undrar för en liten stund hur löser vi det här?? Då det känns så där riktigt surt och jobbigt. Men vad gör man med en massa sura citroner..? Lemonad så klart! Så det är det vi försöker göra här nu. Lemonad alltså. Söt, god och läskande lemonad.

Vi ska bara hitta ett bra recept först...

En kille för sin hatt

Här hemma har vi en liten kille med förkärlek för hattar.

Han har helt köpt konceptet att när man ska gå ut ska man ha hatt! Och om han tycker att vi minsann ska gå ut så ska det ske nu och säger bestämt "gåu gåu!"och sen går han raka vägen och tar på sig sin solhatt och hämtar sina "flofflo". En annan hatt han är väldigt förtjust i är storebrors lite coolare sommarhatt. Sötis.

"flofflo"

Den stora dagen!

En stor dag i juni var förstås Eltons fem-årsdag! Den firades först med Piratkalas för kompisarna och sedan familjekalas. 

Aaaarrrggh!

Massor av tårta så klart!

...och massor av presenter av alla de slag!

Det var en trött men mycket nöjd femåring som somnade efter helgen var slut!

Nu...!

..är det dags!

Dags att skriva lite här alltså. Det har gått en hel vår och nästan en hel sommar innan jag fick in ett inlägg här. Och jag har bloggat i mitt huvud många gånger under tiden och velat berätta massor om vad som händer och sker. Framför allt om barnen. För det är ju där det märks mest, att det hänt massor.

Så nu är det dags.

Jag har ju också passat på att fixa en ny header. Ja, det blev lite hastigt, men lite mer sommarkänsla i alla fall. Ska snart lägga mer tid åt bloggens design och fixa nåt fint!

Men oj vad mycket jag velat visa från våren och sommaren!

Som att vi fick dagisplats till Charley.

Och hur skoj han tyckte det var att börja inskolningen!

(men att han sen surade på mamma i flera dagar för att han kom underfund med att jag faktiskt lämnade honom där och gick, ja, det är ju en annan historia...)

Sen gick allt som en dans och han älskade dagis! Men börja gå? Ja, det kunde ju vänta. Ett tag till i alla fall...

Men plötsligt var han redo..!

Mitt lilla hjärta.

Och till sist kom ju också denna sommaren igång, om än lite trögstartad. Och vad gör man då? Myser så klart!
Och svalkar sig...

Mina finaste.

Om vintern ändå kunde bli vår...

Ibland tycker jag mig ana våren i luften. Det liksom luktar vår emellanåt och snön töar och regnar bort bara på någon dag. Men nä. Det kommer så klart ny snö. Igen. Och mer vinter och minusgrader. Och sen blir det liiite tö igen för att sen frysa till. Och snöa ännu mer. Ja, så håller det på. Och jag går här och längtar efter våren nu...




Snö i trädgården..

Jag har lite svårt att inspireras just nu känner jag. Därav de glesa inläggen här på bloggen. Mycket som surrar just nu i tankarna..
Men en stooor nyhet är ju att Charley har fått förskoleplats!! Lille lillebror ska börja på dagis! Tänk vad tiden har gått fort! Nåja, han börjar inte riktigt än, inte förrän i mitten av april. Men ändå! Han fyller 1 år om mindre än en månad ju!! Hur hände det liksom. Det var ju alldeles nyss som vi kom hem från BB med en alldeles ny liten Charley. Och nu har han blivit en stor liten buse som ställer sig upp mot allt han kommer åt och säger dääää! till allting och när man frågar vad vovven säger svarar han uff uff.. Sötis!

Med ett nytt år framför sig...

Vi hade en riktigt mysig nyårsafton. Min lilla familj. Det var bara vi fyra i år - Vi Två och våra två små. Men det var perfekt!
Under dagen myste vi och tog det så lugnt innan vi började förbereda middagen. Lasse åkte iväg en tur med Elton och jag var hemma med Charley och bara myste. Lugnt och skönt alltså.


Nyårsbadet...

På kvällen åt vi gott med partyhattarna på och humöret var på topp hela kvällen.
Elton var uppe i varv och förväntansfull inför tolvslaget och fyrverkerierna. Men fem i tio sov han gott i sin säng... Och vi kom överens med honom om att inte väcka honom när fyrverkerierna satte igång om han inte vaknade själv och ville komma upp och titta. Charley den lille godingen sov redan strax efter åtta, vilket bara var snäppet senare än vanligt.
När sedan smällandet dundrade igång vid tolvslaget (och det smällde verkligen ordentligt!) och vi hade bubbel i våra glas, sov båda barnen som stockar.

Gott nytt 2013!!



Vinterland...

Nu har den redan varit här igen... 1:a advent! Och det är extra mysigt i år eftersom snön kom alldeles perfekt i tid! Elton är lyrisk och Charley tittar ut med stoora ögon på allt vitt och alla snöflingor som sakta faller mot marken!
Myyys...

Och igår var det ju också extra kul att gå till dagis. Det blev ju pulkaåkning hela eftermiddagen eftersom de har lyxen med en egen pulkabacke på gården! Vi älskar vårt dagis!! (ja ja...förskola!)
Jag kan tänka mig att jag även i eftermiddag hämtar något som liknar mer en snögubbe än en fyraåring! ;)

Men Charley, den lille stackarn, har blivit förkyld igen. Det bröt ut i natt så han (och jag) har inte sovit sådär bra...

Pustar ut...

Så skönt! Bilen gick igenom besiktningen!
Vi är hemma igen och har klämt i både mig och lille busungen lite lunch. Eller lite och lite.. Det lilla matvraket åt minsann en hel burk Pasta med Skinka plus en bägare med mumsig fruktpuré! Godingen gillar mat!

Brrr...

Idag var det minsann kallt. En endaste liten plusgrad när vi körde iväg Elton till dagis vid nio. Men det är strålande sol dock och det bådar ju för en riktigt häärlig höstdag!

Och nu ska jag och Charley på äventyr till Bilprovningen för en bestiktning av lilla Bettan. Hmm.. Får se hur det går. Borde dock inte vara några större skavanker på min lilla bil.

Att vara på andra sidan...

Det tog några dagar att landa efter denna snabba förlossning. Att liksom fatta att man nu var på andra sidan. Att han faktiskt var ute hos oss nu. Men en stor skillnad från när storebror kom var att nu mådde jag fantastiskt bra. Jag stannade en dag och en natt på BB (familje-BB där pappa får övernatta var fullt). Mest för att ta det lite lugnt och se till att amningen kom igång som den skulle. Men han ammade så duktigt och fint redan i förlossningsrummet så där hade jag inte mycket att oroa mig för. Sen var jag redo att åka hem.
Vi var redo att åka hem, mitt lilla hjärta och jag.
Till vår familj.

Förlossningen del 3

Det har ju tagit lite tid att skriva färdigt denna historien, eller jag har helt enkelt tagit lite paus...
Sommaren kom och gick och det har varit full rulle härhemma med en fyraåring och en liten bebis och amning och semester och....ja. Allt.
Här är i alla fall fortsättningen:


Äntligen..!


När ambulansdörrarna öppnades var Lasse redan där. Han hade kört, parkerat och sprungit med väska och allt fram till ambulansintaget vid förlossningen på samma tid som det tog för ambulansen att köra mig in dit. (man undrar ju vilka omvägar ambulansen körde och om det bara stod 30 på hastighetsskyltarna?)
-Jag är här Matina, du kan vara lugn!
Hm.. lugn... lätt för dig att säga! ;-) Precis då kom ännu en krystvärk.
-Ta det lugnt, andas Matina! ANDAS!!
Andas gick ju inte så där jättebra just under krystningen, men han visste ju inte att krystvärkarna hade börjat under ambulansfärden. Men det fick han ju veta ganska snart! :-)
Barnmorskan som jag pratat med i telefonen mötte oss direkt och på vägen in bad jag om att jag gärna ville ha lustgas.
-Jahaa vill du ha luustgaas?! sa hon med nästan lite sarkasm i rösten.
What?? Vad var det där för bemötande??? Fick nästan lite panik eftersom detta också varit lite av en rädsla jag haft - att inte bli tagen på allvar. Tack och lov sa Lasse också ifrån och nämnde att jag haft det väldigt kämpigt förra gången och varit rädd inför denna gång. Efter det skärpte hon sig.
Hon verkade däremot vara väldigt duktig och erfaren även om hennes personlighet lämnade en hel del att önska.

När jag rullades på båren in till förlossningen hann jag tänka för mig själv: Måtte jag hinna in till förlossningsrummet innan nästa värk - dvs. innan nästa vrål!
Ville inte släppa ut det där grottkvinnovrålet över hela avdelningen och skrämma slag på andra stackars blivande mammor som kanske låg och kämpade tappert i sina förlossningssängar.

Väl inne på förlossningsrummet var de väldigt snabba och proffsiga med att få av mig skor och kläder mellan värkarna och jag kände mig otroligt tacksam att få vara där, trygg, med proffsen på plats. Eller - jag hoppades i alla fall att de skulle vara superproffs! ;-)

Hur många krystvärkar jag gick igenom där i förlossningsrummet har jag inte full koll på, men jag tror inte att det var särskilt många. I journalen står det bl.a.
inskrivning kl 00.30
fullvidgat: kl 00.30
krystar aktivt: kl 00.30
Jag var med andra ord nästan i mål när jag kom dit.

Plötsligt vid nästa värk började huvudet visa sig. Ja, jag såg det alltså inte men de andra såg ju. Fast det var inte helt självklart för Lasse att det var den lilla hjässan som syntes. Den är ju lite ihoptryckt i det läget (tackochlov för det!!!) och blev därför ganska rynkig. -vad är det, navelsträngen?? frågar han då värken avtog. Hahaha! Lite kul var det allt tyckte jag.
Och där mitt i pausen längtade jag verkligen efter nästa värk! -Det bränner som eeeld!!
-Inte konstigt. sa barnmorskan. En värk till så är ju huvudet ute och sen är det ju verkligen inte långt kvar. Jag kände också att barnmorskan höll emot med varma handdukar och det lindrade faktiskt en hel del.
Sen kom den. Världens största och längsta värk. Huvudet kom ut men värken tog inte slut för det utan tog liksom ny sats direkt och så kom kroppen också.
Huvudet OCH kroppen alltså. På en och samma värk!!
barnet föddes: 2012-03-08 kl 00.44
Innan barnmorskan ens lagt denna fantastiska lilla människa på mitt bröst så var min omedelbara kommentar: -Det sa jag väl att det var en pojke!!
Ja. En alldeles perfekt och underbar liten pojke!

Åååh så fantastiskt fin han var! Och vilken totalt annorlunda upplevelse det var denna gången. Innan han ens hunnit landa på mig så hade jag liksom "tagit in" hela honom. Jag hann på en halv sekund se alla fingrar och alla tår och att han var helt totalt perfekt och hjärtat svämmade redan över av kärlek till denna helt nya lille pojke!

(förra gången, med storebror var den första känslan mer som att "oj, där vaar nån därinne trots allt!"och jag tog lite mer tid på mig för att liksom se och ta in hela honom)

Allt hade gått otroligt snabbt från första - lite diffusa - värken och tills han var ute. Fördelen med det var ju så klart att vi - både han och jag - hade massor av energi kvar. Vi var inte helt slutkörda som efter en mer långdragen förlossning. Nackdelen är ju att man har så otroligt ont efteråt. Visst, det har man ändå och det hade jag förra gången, men det här var en helt annan värk - därnere. Och det var ju för att kroppen hänger helt enkelt inte med när det går så fort.
Och efteråt som en jättebonus: behövde inte sys alls! INTE ETT ENDA STYGN!!!! Helt ofattbart ju! Men oj så skönt att slippa!
Tänk va. Vad kroppen kan!
Vad min kropp kan!!

En lillebror!

Charley♥

Förlossningen del 2

Bara att hänga med...



Det ökade snabbt i styrka nu. Vi hann bara ut från vår gata och ut på vägen så var jag helt övertygad om jag skulle föda i bilen. Och värkarna var plötsligt otroligt starka och smärtsamma och vi hade bara hunnit några kilometer!
-Varför ringde jag inte innan??! Vi skulle ringt innan!!! Hur dum är jag egentligen??! Den kommer att komma i bilen!!! vrålade jag mellan värkarna. Jag ville ju åtminstone få lite lustgas..!!
Nu kom värkarna tätare och jag försökte trycka på och av timern i mobilen varje gång så att vi skulle ha någorlunda koll. (Kanske för att jag ville se efteråt hur ofta de kom)
Varje värk inleddes nu med ett långt vrål som jag kämpade med att ta kontroll över genom profylax-andningen, men det gick liksom inte att stoppa. Till slut fick jag helt enkelt bara acceptera att det där vrålet skulle bara ut först och sen kunde jag ta över med andningen.
Långt inom mig hade jag något sorts medvetande där jag tänkte klara tankar parallellt med detta smärtsamma kaos som samtidigt pågick med min kropp. Kommer ihåg att jag tänkte långt därinne "Shit vilket långt vrål! Visste inte att jag kunde skrika så."
Lasse frågade om han skulle stanna och ringa ambulans?
-Nej, köör för faaan! Vi är ju mitt ute på landet! Vem vet när den dyker upp!!
Stackars Lasse. Han försökte stötta och coacha och hjälpa mig att fokusera för att ta mig igenom värkarna samtidigt som han var ganska skärrad själv och skulle koncentrera sig på att köra.
Efter ytterligare några km kände jag ett ordentligt "knäpp" inuti mig följt av att det blev väldigt varmt och vått längs benen. Vattnet gick. Efter det gjorde det tio gånger mer ont, för nu var det ju inget som dämpade längre.
Herregud, detta var ju definitivt inte vad jag förberett mig på när jag bearbetat min förlossningsrädsla! Föda utan smärtlindring (ville ju gärna helst bara ha lustgas och ev. akupunktur. Eller rättare sagt åtminstone det) och desstom i bilen??!!

Vid vissa värkar kände jag att han/hon (hen?) flyttade sig flera cm neråt och jag blev mer och mer rädd att jag verkligen skulle föda i bilen.

Tredje gången han frågade om vi skulle stanna och ringa ambulans sa jag -Jaaa!!!!
Då var vi redan i Malmö men fortfarande på motorvägen (inre Ringvägen precis vid XXL Lutz för alla som känner till Malmö).
Men ambulansen dröjde och under tiden pratade L med SOS ALARM och försökte få reda på av kvinnan i luren var ambulansen befann sig och när den skulle dyka upp, men fick bara till svar att den var på väg. Mellan varje värk tänkte man ska vi vänta eller köra själv? Jag ville ju gärna ha någon med lite medicinsk kunnighet i närheten, för nu trodde jag verkligen att barnet var på väg ut. Vi väntade i mer än tjugo minuter på ambulansen! Riktigt dåligt eftersom vi befann oss mindre än tio min från sjukhuset...
Bara efter ett par minuter i ambulansen började krystvärkarna komma. Då fick jag för första gången i mitt liv känna vad krystreflex är för något. Vilken otrolig kraft som tog kommandot över min kropp! Jag hade verkligen inget att säga till om längre utan det var bara att hänga med...

Förlossningen del 1

Det startar...


Efter badet kom det ytterligare någon sammandragning. Lika diffust som innan. Lite lite ont? Jag kollade att väskan var mer eller mindre klar och tyckte det var bäst att packa en väska till Elton ifall han nu skulle åka till mormor och morfar nästa morgon. Vi hade bestämt att min bror skulle komma och sova här om det satte igång under kvällen eller natten, för att sedan bli avlöst av mina föräldrar.
Strax innan nio tyckte jag plötsligt att det var en god idé att städa badrummet. Och skickade dessutom Lasse att bädda rent uppe i vår säng. För om det blev bebis under det närmsta dygnet så skulle det åtminstone vara någorlunda fräscht i sängen för den lille parveln!
Vid nio-halvtio-tiden ringde jag mamma och beskrev läget och frågade -kan det kännas så här? Kan det vara på G nu?? Men det kan ju sätta igång på ett dussintal olika vis så man vet ju inte förrän man vet. Och så är det med det.
Jag andades mig igenom varje värk nu. Inte för att det gjorde särskilt ont utan mest för att "öva". Sa jag till Lasse i alla fall. Men det var nog lite nervositet också. Det höll mig lite lugn.
Jag tajmade värkarna med min, speciellt för ändamålet nerladdade app i iphonen.
Nu kom det flera, men inte väldigt tätt - kanske med ca 15 min mellanrum - och fortfarande inte särskilt smärtsamma.
Lasse frågade några gånger om vi skulle ringa in till förlossningen. Bara för att höra liksom. Om det var dags att köra. Men jag sa -Nej inte än. Vi väntar lite, tror inte det är dags än.... tror jag...

Vi bredde några mackor för säkerhets skull. Förra gången var vi lääänge på förlossningen, gick igenom tolv (12!) personalskiften den gången. Så lite goa mackor skulle vi minsann ha med denna gången.

Men plötsligt vid ca halv elvatiden började värkarna komma med 3-4 min mellanrum.
-Ska vi ringa nu då?
-Nej vi avvaktar lite. Det gör ju inte särskilt ont.. Det ska väl göra mer ont om det är igång nu..?
Måste bara på toa först...
Vet inte riktigt vad jag väntade på, eftersom värkarna kom så tätt nu att jag borde vara på väg in. Förnekelse?? Var det den där rädslan som kom i vägen nu igen så att jag helt enkelt försökte förhala hela grejen bara lite, lite till?? Hur dumt (och omöjligt) är inte det?
Efter toabesök, som gjorde grymt ont, fortsatte värkarna. Men nu gjorde det lite mer ont varje gång och jag trodde, eller var så säker på, att det var förstoppning som gjorde ont. Så jag försökte gå en gång till. Och först då började jag misstänka att det var mer än förstoppning på gång. Lasse ringde numret till förlossningen i Malmö som jag förprogrammerat i favoriter i min telefon.
-Men det är ju bara en telefonsvarare??
-Ge mig. Jag får lyssna. Jag tog luren och hörde att det nu (tydligen sedan den 1 mars typiskt nog) var ett annat direktnummer till förlossningen. Jag la på. Ringde rätt och fick tag i en barnmorska som jag nu pratade med medans jag satt på toa! :-)
-Jag är beräknad imorgon men jag tror det är dags nu... ååh vänta nu kommer det en till.... *andas*andas*...
-Jaaa.. det låter nog som att du får komma in nu då.
-Ok. Vi kommer. Det tar en liten stund, vi bor på landet...

Medan jag pratade med förlossningen så ringde Lasse min bror som skulle komma så fort han kunde. Bra att ha någon som bor i samma by!
När han till slut dök upp (kändes som en evighet men det var nog bara 10 min eller så) stod jag och hängde på bilen och flåsade fram mellan två värkar -Det är bara att gå upp och lägga dig. Vi har precis bäddat rent... *nästa värk*andas*andas*

På G..?

Onsdag för en vecka sedan vid 8-tiden låg jag i badet medans Lasse nattade Elton. med min jättemage och supersvullna fötter.

Nu är det redan 3½ månad sedan jag låg där i badet den där onsdagskvällen medans Lasse nattade Elton och funderade och pratade med parveln i min gigantiska mage om när han/hon tänkte titta ut. Tiden flyger fram när man har en liten bebis, that's for sure!

Jag hade tidigare under kvällen (kanske vid 17-18-tiden eller så) känt en sammandragning som, kanske kanske, kändes lite annorlunda. Gjorde den inte liiite ont ändå? Eller? Inbillar jag mig?
Det var så diffust liksom. Och när jag sedan låg där i badet och skvätte vatten upp på magen så fick jag två sådana sammandragningar till. Hmmm... tänkte jag. Kan det vara på gång snart kanske? Inatt? Till helgen?

Nähäpp..

Det bidde inga havrekakor. Hade inte alla grejor hemma och sen blev det dags för dagishämtning som följdes av det värsta tre-och-ett-halvt-årings-utbrottet i historien! Najs eftermiddag med andra ord.

Men nu är det i alla fall dags för godaste och absolut enklaste fiskgratängen! Mums!!
Här är receptet:

torskfilé i mängd som passar
skär i småbitar och rulla i lite mjöl (för att de inte ska vattna sig så mycket)
lägg i smord ugnsform
krydda rikligt med citronpeppar
täck med creme fraiche
strö över riven ost
ca 20 min i 200 grader
servera med ris och mumsig sallad!

Smaklig måltid!

Countdown...

1 dag kvar!!!
I morgon har jag gått 40 fulla veckor! Har bestämt mig för att inte göra nåt innan dess, men sen..! Till helgen blir det promenad i skogen (nåja, kanske håller mig i skogsbrynet så vi har nära till bilen - just in case...), marängsviss och kanske till och med något bubblande champagne-aktigt! Villig att prova allehanda knep för att få igång saker och ting. Utom risinolja. Det är ju föööör äckligt och dessutom så får man bara diarré och riskerar därigenom vätskebrist osv. Inte bra inför förlossningen.

Lite uttråkad är man ju nu. Orkar inte mycket eftersom jag är så sömnig och trött hela tiden och domningar och smärtor i händerna gör att jag ändå inte kan göra så mycket.
Ikea idag kanske..?
Njae, tror inte det. Ska istället testa ett havrekaksrecept som verkar smarrigt!

Snart..... ?

Tre dagar kvar till beräknat datum... 3!!
Men man undrar ju när den verkligen kommer att titta ut. Hoppas verkligen inte att jag behöver gå över särskilt mycket denna gången. Det blev ju 15 dagar med Elton.
Nu är jag i alla fall redo och förberedd på de saker som jag kunnat förbereda mig på och accepterat de saker som jag inte kan påverka. Så det känns som att jag kommit ganska långt i mitt bearbetande av rädslor och oro. Det känns skönt och hoppfullt. Som att jag nu ändå vågar hoppas på en lite mer "normal" förlossning denna gång. Och jag har dessutom sovit lite bättre de senaste nätterna. Så bra som det nu går när man vaknar flera ggr per natt...
Och nu ska jag "trötta" ut mig lite till med att åka in till stan och fixa en skötdyna och lite annat sista-minuten-baby-stuff.
Kanske bäst att ta Väskan med mig...?

Gammal bild med Elton i magen

En liten prinsessa...

Jo, Viktoria hann minsann före mig! Och födde en liten prinsessa! Och jag gillade Prins Daniels tal till pressen! Kändes äkta och han var så stolt och rörd!
Grattis till Vickan och Daniel! :-)

För mig är det idag precis två veckor kvar till beräknad förlossning. Men för mig så får den sätta igång nån gång nästa vecka, det är heeelt ok! För trots att jag haft en hel del att bearbeta med förlossningsrädsla osv., så är jag faktiskt ganska redo nu. Och det känns så skönt! Det var ju det som jag var så orolig för, att jag inte skulle hinna bearbeta rädslan och bli "redo" innan det var dags.
Och väskan är packad och vaggan är bäddad!
Så kom nu igång snart och kom ut till oss lilla pyret!♥

På tiden...

...att jag skriver lite här igen. Detta är första inlägget för det här året och det är redan februari! Skäms..!

Renoveringen av ovanvåningen är mer eller mindre klar (endast småfix och framför allt lite inredning och pynt kvar) och vi har äntligen flyttat upp våra sovrum dit. Skönt och mysigt att få sova i nya sovrummen!
Dessvärre vill varken orken eller inspirationen att verkligen inreda och fixa till ordentligt just nu infinna sig, eftersom jag är bara är så himla högravid! Och trött!
Så det får helt enkelt vänta.

Nu är det bara 26 dagar kvar! Tjugosex!! Det är ju jättekort tid ju!
Och jag har haft en del förlossningsrädsla att ta itu med på sistone. Lite plötsligt och oväntat gjorde min förra (väldigt jobbiga och utdragna) förlossning sig påmind allteftersom magen växte och jag insåg att jag kommer ju liksom inte undan nu. Det är en bebis som ska ut snart. En förlossning till.
Jag har gått på ett par samtal hos Matildagruppen på kvinnokliniken i Malmö (som är specialiserade på alla slags förlossningsrädsla) och har där fått träffa en helt underbar barnmorska verkligen vet vad hon sysslar med! Redan efter första samtalet kände jag att dörren nu stod lite på glänt och jag kände mig - för första gången på månader - hoppfull att jag skulle kunna ta mig igenom denna gamla rädslan och bara i lugn och ro fokusera mig på den kommande förlossningen. Sedan har det gått sakta men säkert framåt.
Just nu är det ganska tungt och tröttsamt och flåsigt och otympligt. Jag har massor av sammandragningar varje dag och de är dessutom lite smärtsamma framförallt på kvällarna när jag är trött. Krabaten i magen börjar få det riktigt trångt och sparkar och trycker på de mest känsliga och onda ställen. Så nä, nu är det inte jättemysigt att vara gravid.
Det är lite dubbla känslor. Å ena sidan är jag grymt trött på det nu och på smärtorna och jag längtar efter att få ha min kropp för mig själv igen. Men å andra sidan är jag inte riktigt redo ännu och tycker att vi kan vänta ett par veckor till.
Åtminstone så att jag hinner gå till frissan på tisdag...!

Årets sista dag...

..och det är frost ute, vilket gör att det åtminstone känns lite mer vintrigt idag!

Blev väckt åtskilliga gånger inatt av en snarkande man..! Så när Elton vaknade vid halv åtta (jullovstider!) fick jag ligga kvar och sova lite längre. Tur det, annars hade jag nog somnat vid sjutiden ikväll.

När Lasse frågat Elton om han ville åka in till den där roliga stora lekplatsen i stan, sa han:
"Nää. Jag vill att vi ska gå på café och fika!"
Hahaha! Han är en sån fikakille vår son! ♥
Vi var på stora köpcentrat i Lund igår och fikade så klart även där. Och efter ett par tuggor i den stora kanelbullen sa han:
"Det här var inte så dumt!"
:-D

Mellandagar...

Nu har vi lugna och mysiga mellandagar, jag och Elton eftersom han är hemma från dagis hela veckan.
Igår vid nattning kom, som det ofta brukar, diverse funderingar fram.

"Skellett har varit människor innan!?"
"Ja, det har de."
Tankarna gick antagligen lite åt Halloween-hållet efter det..:
"Men det finns inga spöken här i vårt hus."
"Nä."
"Och när du är här så tar du hand om mig!"
"Jaa, det gör jag!"

Gullunge!♥