Sommaren kom och gick och det har varit full rulle härhemma med en fyraåring och en liten bebis och amning och semester och....ja. Allt.
Här är i alla fall fortsättningen:
Äntligen..!
När ambulansdörrarna öppnades var Lasse redan där. Han hade kört, parkerat och sprungit med väska och allt fram till ambulansintaget vid förlossningen på samma tid som det tog för ambulansen att köra mig in dit. (man undrar ju vilka omvägar ambulansen körde och om det bara stod 30 på hastighetsskyltarna?)
-Jag är här Matina, du kan vara lugn!
Hm.. lugn... lätt för dig att säga! ;-) Precis då kom ännu en krystvärk.
-Ta det lugnt, andas Matina! ANDAS!!
Andas gick ju inte så där jättebra just under krystningen, men han visste ju inte att krystvärkarna hade börjat under ambulansfärden. Men det fick han ju veta ganska snart! :-)
Barnmorskan som jag pratat med i telefonen mötte oss direkt och på vägen in bad jag om att jag gärna ville ha lustgas.
-Jahaa vill du ha luustgaas?! sa hon med nästan lite sarkasm i rösten.
What?? Vad var det där för bemötande??? Fick nästan lite panik eftersom detta också varit lite av en rädsla jag haft - att inte bli tagen på allvar. Tack och lov sa Lasse också ifrån och nämnde att jag haft det väldigt kämpigt förra gången och varit rädd inför denna gång. Efter det skärpte hon sig.
Hon verkade däremot vara väldigt duktig och erfaren även om hennes personlighet lämnade en hel del att önska.
När jag rullades på båren in till förlossningen hann jag tänka för mig själv: Måtte jag hinna in till förlossningsrummet innan nästa värk - dvs. innan nästa vrål!
Ville inte släppa ut det där grottkvinnovrålet över hela avdelningen och skrämma slag på andra stackars blivande mammor som kanske låg och kämpade tappert i sina förlossningssängar.
Väl inne på förlossningsrummet var de väldigt snabba och proffsiga med att få av mig skor och kläder mellan värkarna och jag kände mig otroligt tacksam att få vara där, trygg, med proffsen på plats. Eller - jag hoppades i alla fall att de skulle vara superproffs! ;-)
Hur många krystvärkar jag gick igenom där i förlossningsrummet har jag inte full koll på, men jag tror inte att det var särskilt många. I journalen står det bl.a.
inskrivning kl 00.30
fullvidgat: kl 00.30
krystar aktivt: kl 00.30
Jag var med andra ord nästan i mål när jag kom dit.
Plötsligt vid nästa värk började huvudet visa sig. Ja, jag såg det alltså inte men de andra såg ju. Fast det var inte helt självklart för Lasse att det var den lilla hjässan som syntes. Den är ju lite ihoptryckt i det läget (tackochlov för det!!!) och blev därför ganska rynkig. -vad är det, navelsträngen?? frågar han då värken avtog. Hahaha! Lite kul var det allt tyckte jag.
Och där mitt i pausen längtade jag verkligen efter nästa värk! -Det bränner som eeeld!!
-Inte konstigt. sa barnmorskan. En värk till så är ju huvudet ute och sen är det ju verkligen inte långt kvar. Jag kände också att barnmorskan höll emot med varma handdukar och det lindrade faktiskt en hel del.
Sen kom den. Världens största och längsta värk. Huvudet kom ut men värken tog inte slut för det utan tog liksom ny sats direkt och så kom kroppen också.
Huvudet OCH kroppen alltså. På en och samma värk!!
barnet föddes: 2012-03-08 kl 00.44
Innan barnmorskan ens lagt denna fantastiska lilla människa på mitt bröst så var min omedelbara kommentar: -Det sa jag väl att det var en pojke!!
Ja. En alldeles perfekt och underbar liten pojke!
Åååh så fantastiskt fin han var! Och vilken totalt annorlunda upplevelse det var denna gången. Innan han ens hunnit landa på mig så hade jag liksom "tagit in" hela honom. Jag hann på en halv sekund se alla fingrar och alla tår och att han var helt totalt perfekt och hjärtat svämmade redan över av kärlek till denna helt nya lille pojke!
(förra gången, med storebror var den första känslan mer som att "oj, där vaar nån därinne trots allt!"och jag tog lite mer tid på mig för att liksom se och ta in hela honom)
Allt hade gått otroligt snabbt från första - lite diffusa - värken och tills han var ute. Fördelen med det var ju så klart att vi - både han och jag - hade massor av energi kvar. Vi var inte helt slutkörda som efter en mer långdragen förlossning. Nackdelen är ju att man har så otroligt ont efteråt. Visst, det har man ändå och det hade jag förra gången, men det här var en helt annan värk - därnere. Och det var ju för att kroppen hänger helt enkelt inte med när det går så fort.
Och efteråt som en jättebonus: behövde inte sys alls! INTE ETT ENDA STYGN!!!! Helt ofattbart ju! Men oj så skönt att slippa!
Tänk va. Vad kroppen kan!
Vad min kropp kan!!
En lillebror!
 |
| Charley♥ |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar