Förlossningen del 2

Bara att hänga med...



Det ökade snabbt i styrka nu. Vi hann bara ut från vår gata och ut på vägen så var jag helt övertygad om jag skulle föda i bilen. Och värkarna var plötsligt otroligt starka och smärtsamma och vi hade bara hunnit några kilometer!
-Varför ringde jag inte innan??! Vi skulle ringt innan!!! Hur dum är jag egentligen??! Den kommer att komma i bilen!!! vrålade jag mellan värkarna. Jag ville ju åtminstone få lite lustgas..!!
Nu kom värkarna tätare och jag försökte trycka på och av timern i mobilen varje gång så att vi skulle ha någorlunda koll. (Kanske för att jag ville se efteråt hur ofta de kom)
Varje värk inleddes nu med ett långt vrål som jag kämpade med att ta kontroll över genom profylax-andningen, men det gick liksom inte att stoppa. Till slut fick jag helt enkelt bara acceptera att det där vrålet skulle bara ut först och sen kunde jag ta över med andningen.
Långt inom mig hade jag något sorts medvetande där jag tänkte klara tankar parallellt med detta smärtsamma kaos som samtidigt pågick med min kropp. Kommer ihåg att jag tänkte långt därinne "Shit vilket långt vrål! Visste inte att jag kunde skrika så."
Lasse frågade om han skulle stanna och ringa ambulans?
-Nej, köör för faaan! Vi är ju mitt ute på landet! Vem vet när den dyker upp!!
Stackars Lasse. Han försökte stötta och coacha och hjälpa mig att fokusera för att ta mig igenom värkarna samtidigt som han var ganska skärrad själv och skulle koncentrera sig på att köra.
Efter ytterligare några km kände jag ett ordentligt "knäpp" inuti mig följt av att det blev väldigt varmt och vått längs benen. Vattnet gick. Efter det gjorde det tio gånger mer ont, för nu var det ju inget som dämpade längre.
Herregud, detta var ju definitivt inte vad jag förberett mig på när jag bearbetat min förlossningsrädsla! Föda utan smärtlindring (ville ju gärna helst bara ha lustgas och ev. akupunktur. Eller rättare sagt åtminstone det) och desstom i bilen??!!

Vid vissa värkar kände jag att han/hon (hen?) flyttade sig flera cm neråt och jag blev mer och mer rädd att jag verkligen skulle föda i bilen.

Tredje gången han frågade om vi skulle stanna och ringa ambulans sa jag -Jaaa!!!!
Då var vi redan i Malmö men fortfarande på motorvägen (inre Ringvägen precis vid XXL Lutz för alla som känner till Malmö).
Men ambulansen dröjde och under tiden pratade L med SOS ALARM och försökte få reda på av kvinnan i luren var ambulansen befann sig och när den skulle dyka upp, men fick bara till svar att den var på väg. Mellan varje värk tänkte man ska vi vänta eller köra själv? Jag ville ju gärna ha någon med lite medicinsk kunnighet i närheten, för nu trodde jag verkligen att barnet var på väg ut. Vi väntade i mer än tjugo minuter på ambulansen! Riktigt dåligt eftersom vi befann oss mindre än tio min från sjukhuset...
Bara efter ett par minuter i ambulansen började krystvärkarna komma. Då fick jag för första gången i mitt liv känna vad krystreflex är för något. Vilken otrolig kraft som tog kommandot över min kropp! Jag hade verkligen inget att säga till om längre utan det var bara att hänga med...