Förlossningen del 1

Det startar...


Efter badet kom det ytterligare någon sammandragning. Lika diffust som innan. Lite lite ont? Jag kollade att väskan var mer eller mindre klar och tyckte det var bäst att packa en väska till Elton ifall han nu skulle åka till mormor och morfar nästa morgon. Vi hade bestämt att min bror skulle komma och sova här om det satte igång under kvällen eller natten, för att sedan bli avlöst av mina föräldrar.
Strax innan nio tyckte jag plötsligt att det var en god idé att städa badrummet. Och skickade dessutom Lasse att bädda rent uppe i vår säng. För om det blev bebis under det närmsta dygnet så skulle det åtminstone vara någorlunda fräscht i sängen för den lille parveln!
Vid nio-halvtio-tiden ringde jag mamma och beskrev läget och frågade -kan det kännas så här? Kan det vara på G nu?? Men det kan ju sätta igång på ett dussintal olika vis så man vet ju inte förrän man vet. Och så är det med det.
Jag andades mig igenom varje värk nu. Inte för att det gjorde särskilt ont utan mest för att "öva". Sa jag till Lasse i alla fall. Men det var nog lite nervositet också. Det höll mig lite lugn.
Jag tajmade värkarna med min, speciellt för ändamålet nerladdade app i iphonen.
Nu kom det flera, men inte väldigt tätt - kanske med ca 15 min mellanrum - och fortfarande inte särskilt smärtsamma.
Lasse frågade några gånger om vi skulle ringa in till förlossningen. Bara för att höra liksom. Om det var dags att köra. Men jag sa -Nej inte än. Vi väntar lite, tror inte det är dags än.... tror jag...

Vi bredde några mackor för säkerhets skull. Förra gången var vi lääänge på förlossningen, gick igenom tolv (12!) personalskiften den gången. Så lite goa mackor skulle vi minsann ha med denna gången.

Men plötsligt vid ca halv elvatiden började värkarna komma med 3-4 min mellanrum.
-Ska vi ringa nu då?
-Nej vi avvaktar lite. Det gör ju inte särskilt ont.. Det ska väl göra mer ont om det är igång nu..?
Måste bara på toa först...
Vet inte riktigt vad jag väntade på, eftersom värkarna kom så tätt nu att jag borde vara på väg in. Förnekelse?? Var det den där rädslan som kom i vägen nu igen så att jag helt enkelt försökte förhala hela grejen bara lite, lite till?? Hur dumt (och omöjligt) är inte det?
Efter toabesök, som gjorde grymt ont, fortsatte värkarna. Men nu gjorde det lite mer ont varje gång och jag trodde, eller var så säker på, att det var förstoppning som gjorde ont. Så jag försökte gå en gång till. Och först då började jag misstänka att det var mer än förstoppning på gång. Lasse ringde numret till förlossningen i Malmö som jag förprogrammerat i favoriter i min telefon.
-Men det är ju bara en telefonsvarare??
-Ge mig. Jag får lyssna. Jag tog luren och hörde att det nu (tydligen sedan den 1 mars typiskt nog) var ett annat direktnummer till förlossningen. Jag la på. Ringde rätt och fick tag i en barnmorska som jag nu pratade med medans jag satt på toa! :-)
-Jag är beräknad imorgon men jag tror det är dags nu... ååh vänta nu kommer det en till.... *andas*andas*...
-Jaaa.. det låter nog som att du får komma in nu då.
-Ok. Vi kommer. Det tar en liten stund, vi bor på landet...

Medan jag pratade med förlossningen så ringde Lasse min bror som skulle komma så fort han kunde. Bra att ha någon som bor i samma by!
När han till slut dök upp (kändes som en evighet men det var nog bara 10 min eller så) stod jag och hängde på bilen och flåsade fram mellan två värkar -Det är bara att gå upp och lägga dig. Vi har precis bäddat rent... *nästa värk*andas*andas*