måndag 25 juni 2012

Förlossningen del 2

Bara att hänga med...



Det ökade snabbt i styrka nu. Vi hann bara ut från vår gata och ut på vägen så var jag helt övertygad om jag skulle föda i bilen. Och värkarna var plötsligt otroligt starka och smärtsamma och vi hade bara hunnit några kilometer!
-Varför ringde jag inte innan??! Vi skulle ringt innan!!! Hur dum är jag egentligen??! Den kommer att komma i bilen!!! vrålade jag mellan värkarna. Jag ville ju åtminstone få lite lustgas..!!
Nu kom värkarna tätare och jag försökte trycka på och av timern i mobilen varje gång så att vi skulle ha någorlunda koll. (Kanske för att jag ville se efteråt hur ofta de kom)
Varje värk inleddes nu med ett långt vrål som jag kämpade med att ta kontroll över genom profylax-andningen, men det gick liksom inte att stoppa. Till slut fick jag helt enkelt bara acceptera att det där vrålet skulle bara ut först och sen kunde jag ta över med andningen.
Långt inom mig hade jag något sorts medvetande där jag tänkte klara tankar parallellt med detta smärtsamma kaos som samtidigt pågick med min kropp. Kommer ihåg att jag tänkte långt därinne "Shit vilket långt vrål! Visste inte att jag kunde skrika så."
Lasse frågade om han skulle stanna och ringa ambulans?
-Nej, köör för faaan! Vi är ju mitt ute på landet! Vem vet när den dyker upp!!
Stackars Lasse. Han försökte stötta och coacha och hjälpa mig att fokusera för att ta mig igenom värkarna samtidigt som han var ganska skärrad själv och skulle koncentrera sig på att köra.
Efter ytterligare några km kände jag ett ordentligt "knäpp" inuti mig följt av att det blev väldigt varmt och vått längs benen. Vattnet gick. Efter det gjorde det tio gånger mer ont, för nu var det ju inget som dämpade längre.
Herregud, detta var ju definitivt inte vad jag förberett mig på när jag bearbetat min förlossningsrädsla! Föda utan smärtlindring (ville ju gärna helst bara ha lustgas och ev. akupunktur. Eller rättare sagt åtminstone det) och desstom i bilen??!!

Vid vissa värkar kände jag att han/hon (hen?) flyttade sig flera cm neråt och jag blev mer och mer rädd att jag verkligen skulle föda i bilen.

Tredje gången han frågade om vi skulle stanna och ringa ambulans sa jag -Jaaa!!!!
Då var vi redan i Malmö men fortfarande på motorvägen (inre Ringvägen precis vid XXL Lutz för alla som känner till Malmö).
Men ambulansen dröjde och under tiden pratade L med SOS ALARM och försökte få reda på av kvinnan i luren var ambulansen befann sig och när den skulle dyka upp, men fick bara till svar att den var på väg. Mellan varje värk tänkte man ska vi vänta eller köra själv? Jag ville ju gärna ha någon med lite medicinsk kunnighet i närheten, för nu trodde jag verkligen att barnet var på väg ut. Vi väntade i mer än tjugo minuter på ambulansen! Riktigt dåligt eftersom vi befann oss mindre än tio min från sjukhuset...
Bara efter ett par minuter i ambulansen började krystvärkarna komma. Då fick jag för första gången i mitt liv känna vad krystreflex är för något. Vilken otrolig kraft som tog kommandot över min kropp! Jag hade verkligen inget att säga till om längre utan det var bara att hänga med...

Förlossningen del 1

Det startar...


Efter badet kom det ytterligare någon sammandragning. Lika diffust som innan. Lite lite ont? Jag kollade att väskan var mer eller mindre klar och tyckte det var bäst att packa en väska till Elton ifall han nu skulle åka till mormor och morfar nästa morgon. Vi hade bestämt att min bror skulle komma och sova här om det satte igång under kvällen eller natten, för att sedan bli avlöst av mina föräldrar.
Strax innan nio tyckte jag plötsligt att det var en god idé att städa badrummet. Och skickade dessutom Lasse att bädda rent uppe i vår säng. För om det blev bebis under det närmsta dygnet så skulle det åtminstone vara någorlunda fräscht i sängen för den lille parveln!
Vid nio-halvtio-tiden ringde jag mamma och beskrev läget och frågade -kan det kännas så här? Kan det vara på G nu?? Men det kan ju sätta igång på ett dussintal olika vis så man vet ju inte förrän man vet. Och så är det med det.
Jag andades mig igenom varje värk nu. Inte för att det gjorde särskilt ont utan mest för att "öva". Sa jag till Lasse i alla fall. Men det var nog lite nervositet också. Det höll mig lite lugn.
Jag tajmade värkarna med min, speciellt för ändamålet nerladdade app i iphonen.
Nu kom det flera, men inte väldigt tätt - kanske med ca 15 min mellanrum - och fortfarande inte särskilt smärtsamma.
Lasse frågade några gånger om vi skulle ringa in till förlossningen. Bara för att höra liksom. Om det var dags att köra. Men jag sa -Nej inte än. Vi väntar lite, tror inte det är dags än.... tror jag...

Vi bredde några mackor för säkerhets skull. Förra gången var vi lääänge på förlossningen, gick igenom tolv (12!) personalskiften den gången. Så lite goa mackor skulle vi minsann ha med denna gången.

Men plötsligt vid ca halv elvatiden började värkarna komma med 3-4 min mellanrum.
-Ska vi ringa nu då?
-Nej vi avvaktar lite. Det gör ju inte särskilt ont.. Det ska väl göra mer ont om det är igång nu..?
Måste bara på toa först...
Vet inte riktigt vad jag väntade på, eftersom värkarna kom så tätt nu att jag borde vara på väg in. Förnekelse?? Var det den där rädslan som kom i vägen nu igen så att jag helt enkelt försökte förhala hela grejen bara lite, lite till?? Hur dumt (och omöjligt) är inte det?
Efter toabesök, som gjorde grymt ont, fortsatte värkarna. Men nu gjorde det lite mer ont varje gång och jag trodde, eller var så säker på, att det var förstoppning som gjorde ont. Så jag försökte gå en gång till. Och först då började jag misstänka att det var mer än förstoppning på gång. Lasse ringde numret till förlossningen i Malmö som jag förprogrammerat i favoriter i min telefon.
-Men det är ju bara en telefonsvarare??
-Ge mig. Jag får lyssna. Jag tog luren och hörde att det nu (tydligen sedan den 1 mars typiskt nog) var ett annat direktnummer till förlossningen. Jag la på. Ringde rätt och fick tag i en barnmorska som jag nu pratade med medans jag satt på toa! :-)
-Jag är beräknad imorgon men jag tror det är dags nu... ååh vänta nu kommer det en till.... *andas*andas*...
-Jaaa.. det låter nog som att du får komma in nu då.
-Ok. Vi kommer. Det tar en liten stund, vi bor på landet...

Medan jag pratade med förlossningen så ringde Lasse min bror som skulle komma så fort han kunde. Bra att ha någon som bor i samma by!
När han till slut dök upp (kändes som en evighet men det var nog bara 10 min eller så) stod jag och hängde på bilen och flåsade fram mellan två värkar -Det är bara att gå upp och lägga dig. Vi har precis bäddat rent... *nästa värk*andas*andas*

På G..?

Onsdag för en vecka sedan vid 8-tiden låg jag i badet medans Lasse nattade Elton. med min jättemage och supersvullna fötter.

Nu är det redan 3½ månad sedan jag låg där i badet den där onsdagskvällen medans Lasse nattade Elton och funderade och pratade med parveln i min gigantiska mage om när han/hon tänkte titta ut. Tiden flyger fram när man har en liten bebis, that's for sure!

Jag hade tidigare under kvällen (kanske vid 17-18-tiden eller så) känt en sammandragning som, kanske kanske, kändes lite annorlunda. Gjorde den inte liiite ont ändå? Eller? Inbillar jag mig?
Det var så diffust liksom. Och när jag sedan låg där i badet och skvätte vatten upp på magen så fick jag två sådana sammandragningar till. Hmmm... tänkte jag. Kan det vara på gång snart kanske? Inatt? Till helgen?